Tron som växer


Utdrag ur J. S. Wallins predikosamling.

Ogräset i åkern

Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan han låg och sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre oh sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ”Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ”Nej, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.”

Matt. 13:24-30

Vad vill Jesus säga oss med den här liknelsen? Tre saker vill jag peka på.

Gud har en fiende.

För det första vill han säga oss att Gud har en fiende. När tjänarna kommer till sin herre och frågar varifrån ogräset kommit ger han ett klart och entydigt svar: ”En fiende har varit framme.”Gud har alltså en fiende. Det har vi Jesu egna ord på. Han har dessutom ett namn på denna fiende. I sin förklaring till liknelsen säger han: ”Fienden som sådde ogräset är Djävulen.” För Jesus var Djävulen en verklighet. Hela hans liv var en kamp mot honom.

När tjänarna upptäcker ogräset i åkern verkar det som de först blir misstänksamma mot husbonden: ”Herre, var det inte god säd du sådde i din åker?” Det är som om de misstänker att husbonden har blandat utsädet med ogräs. Som om Gud skulle vara orsaken till ondskan i världen. Känns frågan igen? Hur kan man tro på en Gud när man ser allt elände i världen? Hur kan en god och kärleksfull gud tillåta allt det onda?

Låt mig bara ställa en fråga: Om vi inte kan tro på en Gud på grund av ondskan i världen så är det väl inte Gud vi inte tror på. Då är det väl Djävulen vi inte tror på? Att vi har så svårt att ta till oss att det finns en ond andemakt som vill förstöra Guds verk. Har vi bortrationaliserat de onda andemakterna. Vi förnekar dem och så inbillar vi oss att de inte finns. Tänk om det vore så enkelt att bli av med det onda i världen.

Låt mig citera två teologer: Hugo Odeberg: ”Om ondskan talas det om i evangelierna från början till slut. Det är fråga om onda makter med hög intelligens, med beslutsamhet och effektivitet.” P.P. Waldenström : ”Att en ond andevärld finns till, osynlig och dock mäktig, det vittnar Jesus om. Är de nu dårar, som tror på tillvaron av en ond andemakt så har Jesus också varit en dåre, och då vill jag hellre vara dåre med honom än klok med hans vedersakare. I hela hans lära, i hela hans liv och verk finner jag, icke blott dunkla antydningar, utan bestämda och otvetydiga uttalanden om tillvaron av en personlig ondskans andemakt.” Paulus säger: ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.”

Denna onda makt utövar sitt inflytande på hela vår tillvara. Vårt privata liv, församlingslivet, det sociala livet. Någon har sagt: ”Vi kan se Djävulen bakom Evas fall, Jesu frestelse, Judas svek. Han är som kameleonten han skiftar utseende allt efter situationen. Ibland uppträder han som ljusets ängel och ibland som ett rytande lejon.”

Vi lever i en ofullständig värld

Det andra Jesus vill säga oss idag är att vi lever i en ofullständig värld. I samband med syndafallet säger Gud till ormen: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd.” Det är inget paradis vi bor i. Ormen slingrar sig bland buskarna. Ogräset växer i åkern. Och så kommer det att vara så länge denna värld består.

När tjänarna upptäcker ogräset frågar de om de inte skall gå och rycka upp det. Är det inte något rörande över detta resonemang? Som om ogräset är ett mänskligt fenomen som kan utrotas med mänskliga insatser. Då har man inte tagit ondskan på allvar. Då förstår man inte att ogräset är en fruktansvärd satanisk makt. Det är därför Paulus säger att vår kamp är en kamp mot ondskans andemakter.

Vad svarar nu husbonden på deras förslag? ”Nej”, säger han. ”Då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset.” Han säger nej i omtanke om vetet. Här gäller det att rädda varje planta. Vilken trygghet ligger det inte i att det är han som kom för att rädda oss som också ska döma oss. Han som är förtrogen med våra brister men som också hör vår bön om nåd. Han som vet vad som finns i människan och som ensam kan ge oss nåd.

Men att ogräset och vetet ska växa tillsammans innebär att vi som kristna lever i en riskzon. Ogräset kan kväva vetet. Judas är ett exempel på detta. Personligen tröstar jag mig med ett Jesusord. I sin avskedsbön ber han: ”Jag ber inte att du ska ta dem bort från världen men att du ska bevara dem. ”Det är inte bara en fråga om vår vanmakt inför de onda makterna. Det handlar också om de onda makternas vanmakt inför Jesus. Vår enda räddning är att vila i Jesu händer. Där är vi trygga. ”Ingen kan rycka dem ur min hand.”

Gud skall segra till sist.

Därmed är vi framme vid det tredje som Jesus vill säga oss idag: Gud skall segra till sist. Låter som en predikantklyscha, säger du. Ja, det kanske det gör men det är det inte. En gång skall det bli verklighet. Det ljuder ett mäktigt ”När skördetiden kommer” i vår text. Vad händer då? ”Då skall jag säga till dem som skall skörda: ”Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.”

Det vilar triumf över den dagen. Då vinner Gud sin slutliga seger över Djävulen. Ogräset är borta. Då går Guds löfte vid syndafallet i uppfyllelse: ”Jag skall krossa ormens huvud.” Då kan han inte fresta oss längre. Då kan ogräset inte kväva vårt andliga liv. Då har vi mognat till skörd för Guds rike.